Lite märkligt det här med att man är på väg att bli pappa. Lite då och då så kommer det en aha-upplevelse där man inser vad som är på gång. Första aha-upplevelsen var ultraljudet vi gjorde vecka 9 då man fick se en liten ”klump”på en skärm. Såg inte så mycket ut för världen,men så rörde fostret på sig,sparkade lite och vips så fanns där en märklig känsla som är svår att beskriva.
Den senaste aha-upplevelsen var förra veckan då jag pratade i telefon med Åsa. Efter ett litet tag så berättade hon att hon kände att fostret sparkade,ingen karate-kick direkt utan snarare ett litet petande. Ungefär samma känsla som vecka 9,men starkare.
En märklig men underbar känsla.